2004

Alltså jag förstår verkligen inte. När Linda och jag var och köpte jeans i Stockholm hade jag gått ner två hela jeans storlekar, och jeansen jag köpte var små i storlekarna. De är ju helt sjukt! Iof verkar det som jag gått ner nå på vågen. Men jag trodde snarare att jag hade utvecklats och blivit större som många tycks bli. Jag ska väl inte direkt klaga, ja bara blir så jävla less. Ena jeansen som jag köpte är redan för stora i låren, dom satt tok bra när jag köpte dom. Jag menar, nu är dom nytvättade och då brukar ju jeans alltid bli lite mindre och sitta bättre. Känns ju kul att betala så pass mycket pengar för ett par byxor som nu glappar. SKITKORV!  Men inget att göra åt, bara gilla läget. Om jag inte skrivit de här inlägget så skulle ja ju lätt kunnat leka att dom skulle sitta så här.

Mitt liv är Robin, de finns liksom inget annat på min lediga tid, (i stort sätt). De kanske inte så bra i de hela är att jag trivs så. Så jävla bra. Vet inte vad ja skulle vara utan han. ( Och nej jag ska inte sitta här och skriva flera rader om oss, och hur mycket ja tycker om honm, ska bara skriva av mig lite, och då menar ja liiite ;) ) Vi har vart tillsammans sen 04 och de är en lång tid att dela med varandra. Jag vet nog mer om Robin än va han vet själv. Han brukar ofta bli paff över hur mycket jag kan lista ut. Jag saknar honom varje sekund som jag inte ser han. De känns liksom tomt utan honom. När han låg i lumpen var de skit, riktigt tråkigt. Men nu när han äntligen är hemma vill jag att han ska stanna här, och om han har behov till att flytta eller utblida sig i någon annan stad tvekar jag inte att följa med! ............... Men idag hände det nåt hemsk, Robin fick en förfrågan om att vara med i Nordic battlegroup. Jag kunde inte ens andas, de liksom gick inte. Robin var då tvungen att välja, offra allt här eller vänta nått år. Nu är allt löst. Han stannar på fri vilja hemma hos mig här på kompanivägen. Men de kändes kört ett tag där kan ja lova. När ja slutar skolan om 1 år då kmr allt bli mycket lättare. Jag kommer kunna anpassa efter han och bara hänga med. (Jiiises, de blev en sån här långis om oss ändå).. Men iaf, jag älskar Robin Sandström. Inte bara för att, utan av hela mitt hjärta. Han är min bästa vän, han som säger: MEEEN frida sov det kommer inga spöken, men om dom kommer så lovar ja att skjuta dom och rädda dig. De finns liksom bara han som vill rädda mig ifrån spöken och mörkret, de finns bara han som är lika korkad och slö som han, de finns liksom bara en av Robin! 
Visst vi bråkar och skäller på varandra. Men i slut ändan blir de ändå bra. Precis som vi vill ha de, tok bra.
Jag har tur ja, hoppas han är mannen i mitt liv. De vore som tufft om jag hittade han när ja var 15.

Hur som, om tio minuter börjar Roomservice. Sen äre Grey's, wiiiho!!!!!
Puss & kram!

Kommentera här: