Efter nio långa månader var väntan över. Robin förstod något som inte jag gjorde. Det var dags!
Värkarna kom tätt, ungefär 2-3 minuters mellanrum. Robin var livrädd och nervös. Jag tog det lugnt och kände mig säker på att det inte skulle bli någon bäbis denna kväll. Man får förvärkar och ont långt innan det är dags för förlossning har jag läst och hört överallt. Jag hade inte haft ont.
Den 8 feb, söndag, började jag få ont. Inte så ont så jag inte kunde hantera det på ett bra sätt utan bara lite ont då och då. Robin var inte hemma under dagen utan kom hem på kvällen. Jag satt med filt över huvudet och bet ihop. Han lyfte om och om igen bort filten från mitt huvud och gjorde mig förbannad. Jag ville ha mitt onda för mig själv.
Vid åtta tiden på kvällen, efter att ha skottat fram bilen x-antal gånger, ringde Robin, trots protester från mig, till BB och frågade om jag verkligen skulle ha ont så tätt och länge. Dom svarade att vi fick komma in men att vi kunde stanna hemma en stund till för att vara 100% säkra på att värkarna skulle hålla i sig.
Efter samtalet var Robin om möjligt ännu mer skärrad och stressade mig som aldrig förr. Jag skickade iväg honom på affären för att köpa cola ifall vi skulle bli långvariga. Jag passade på att ta en dusch. Efter duschen var Robin fortfarande inte tillbaka så jag tänkte att jag lika bra kunde kleta på lite smink. Man kan ju faktist se ut som en människa nu när vi endå åker in för tidigt och blir hemskickade, stod jag och intalade mig själv. Hårsprayen var slut, ringde Robin och bad han köpa en. Tror ni han blev glad på mig? Han var sönderstressad och livrädd medan jag stod hemma i badrummet och oroade mig för håret.
När Robin kom hem igen och vi började göra oss iordning ringer min mormor som är lika nervös som Robin. "Vaa, har ni inte åkt? Du måste ringa ambulansen Robin. Ska jag ringa??" Haha!!!
Vid nio ringer Robin till BB igen för att meddela att vi kommer in. En hel del svordommar från Robin kom det i bilen dit. "Varför ska alla jävla snöplöjningsmaskiner vara ute just nu" Ja, det var ju faktiskt snöstorm.
Eftersom det var på kvällen fick vi gå genom akuten och vidare därifrån mot förlossningsavdelningen. Robin gick fram till disken och sa nått i stil med "vi ska föda barn!" Jag satt på en stol en bit bort och tittade på alla som hade gjort illa sig. Tjejen i receptionen frågade- var är hon då? Hon verkade tro att jag skulle behövas hämtas på bår eller nått. Robin vände sig om och pekade på mig. Gud, jag kände mig så dum. Jag kände för att fråga om vi kunde få en egen nyckel till dörrn så vi kunde komma in och ut lätt, eftersom vi allra säkert skulle komma tillbaka 15 gånger innan det var dags på riktigt.
Tjejen sa att vi skulle följa märkena som var dit målade på golvet. Det var en bit att gå faktist. Robin halv sprang. Jag fick klara mig själv! Han var så nervös att han glömde mig tror jag. Efter en bit stannade han iaf upp och tittade bak på sin flodhäst till sambo som hoppade och balanserade på varje utritat märke som fanns i sjukhuskorridoren.
Väl framme. Vi fick komma in i ett undersökningsrum. Klockan var då 21.35. Jag fick pinka i en mugg och dom kollade efter protein och socker. Lite av allt var det tydligen och dom började oroa sig. Efter det satte barnmorskan på mig en grej som mätte värkar och bäbisens hjärtljud. Häftig maskin. Ibland märke maskinen innan mig att jag hade en värk. Bm frågade mig varför jag var där. Lite konstig fråga tyckte jag men svarade att jag hade lite ont. Till svar fick jag att jag såg väldigt oberörd ut och fräsch. Jaha tänkte jag, vad ska jag göra då? Hålla Robin i handen och grina? Nej du tack, här bits det ihop!
Efter ungefär 20 minuter får vi flytta in på ett förlossningsrum. "Var det verkligen dags nu alltså? Verkar så!"
Det kommer en läkare som undrar om mitt blodtryck. Jag hade förhöjt blodtryck när jag kom in, 176/112. Sista veckorna av graviditeten fick jag gå till mödrarvården varje vecka och kolla blodtrycket samt mäta magen. Tydligen var inte allt så frid och fröjd som dom gav skenet av. Jag hade verkligen uppskattat om dom hade talat om för mig att det var en havandeskapsförgiftning på gång. Ist fick jag veta det flera dagar efter förlossningen.
Hur som, jag fick medicin för blodtrycket och läkarn ställde massa frågor.
Vid 11 / halv 12 står det i journalen att jag inte ville ha smärtlindring men bm föreslog att jag endå skulle testa lustgasen så jag visste hur man gjorde om jag behövde den senare. Testade att andas gasen men tyckte inte den hjälpte. Blev illamående så robin fick stå med påse under mig, en stund tills jag blev arg för att han hela tiden stod för nära mig.
Kvart över 12 frågar de om jag vill ha EDA, ryggmärgsbedövnig. Jag svarar ja av bara farten. Sen händer det jag aldrig kommer kunna glömma!
Bm går ut för att kalla på en läkare som ska lägga bedövingen. Robin och en sköterska är kvar med mig i rummet. Jag ligger på sidan och andas lustgasen, som dom ställt in på fullt koncentrat. Alltså så mkt lustgas dom kunde få ur maskinen.
Det känns som jag lättar ur sängen. Jag tänker nä nu jävlar händer det grejer med gasen. Varför säger folk att gasen inte fungerar, jag känner ingen smärta alls. Jag börjar färdas i en cirkel. Allt jag ser är en cirkel som lyser vitt och jag hör ett tjut, ljudet som blir när man får hjärtstopp. Det fanns två milstolpar eller två stopp som jag såg. Varje gång jag åkte för bli en stolpe tänkte jag att när jag kommer till nästa stolpe så är allt som vanligt igen och jag kommer kunna öppna ögonen. Det var bara det att jag alltid åkte förbli stolparna utan att vakna igen. Då slog det mig. herregud jag är död och kommer inte vakna mer. Jag hörde robin nånstanns långt i bakgrunden, vad ska vi göra? Ska vi lägga benen i högläge? Hörde även sköterskan svara nej herregud jag vet inte vad vi ska göra? Vi måste larma och få hjälp. Efter det hör jag inget mer förrutom mina egna tankar. Jag tänker på Robin som nu måste klara allt själv. Jag försöker tänka på att det kommer gå bra eftersom båda våra familjer kommer hjälpa honom med bäbisen. Jag försöker säga hjälp men ingen verkar höra, allt är nu svart och det känns som jag lika bra kan sluta försöka höras. Plötsligt börjar det ljusa och jag vaknar till ett okänt ansikte, en decimeter från mina ögon, som säger och ruskar i mig "frida hallå hör du mig, frida frida" Jag försöker svara, för jag hör ju klart och tydligt. Jag tar i allt vad jag kan men inget händer. Ni kanske har drömmen då man är jagad och man försöker springa men kommer ingenstanns, eller den då man är instängd och skriker men det kommer inget ljud. Efter bara nån micro sekund försöker jag svara igen och tar åter igen i från tårna. Den gången hördes det och det blev inte ett snällt ja utan ett ja i skrikform. Jag vaknar till ett rum fyllt med akutväskor, akutteam, läkare barnmorskor, ja ni förstår. Jag försvann med ett rum med robin och en sköterska, vaknar med ett rum fyllt med okända läkare.
Min hemska upplevelse önskar jag ingen annnan. Bland det värsta jag vart med om.
I journalen står det att jag blir okontaktbar och krampar. Att dom larmar narkos osv.
Jag är sen livrädd för masken men dom tvingar mig att andas syrgas. EDA var nu bara att glömma. Bäbisen skulle ut. Efter en stunds krystning ser jag att bm tar fram en stor sax. Jaha är det redan klart och börjar dom redan förbereda för navelstäningsklippning. Så var inte fallet. Det var visst jag som skulle klippas. Det kändes inte ens. Tittade på klockan några gånger och tänkte fråga hur länge det var kvar. Men jag vågade inte, tänk om dom skulle svara- "ja några fler timmar får du nog stå ut". Som tur var så dröjde det inte många minuter innan lilla oskar var ute i det fria. Klockan 1.04 föddes han Oskar hade navelsträngen ett varv runt halsen men det verkade inte vara farligt eftersom dom inte ens kommenterade det. Robin fick klippa navelsträngen, jag tittade bort. Jag kommer ihåg att jag tyckte Oskar luktade så äckligt när han låg på mig, men var endå världens lyckligaste. Han var frisk och helt perfekt..
Jag kände aldrig att jag skulle skita ner mig som många gör och tror att dom ska göra. Bm sa till och med innan att om jag behöver så får jag. Som vanligt ska jag känna annat. Mitt i krystvärkarna böjade jag istället för att trycka på, att hålla emot. Jag sa att jag inte kunde mer för då skulle jag pissa på mig. Haha, ja men då slutar vi en stund, frida måste gå på toa och pinka. Nej skulle inte tro det Det var bara att köra!
När Oskar var ute skulle även hans bostad ut, moderkakan (tror jag :P). Fyfan! Jag trodde det onda var över och att allt efter att ha tryckt ut en unge mellan benen skulle vara en piece of cake. Tji fick jag. Det gjorde ju lika ont, om inte ondare. En 60 kilos tant hängandes av all sin kraft på min mage är nått jag helst inte upplever igen. Och dom som säger att stygnen efter klippet inte känns. Jag kände varje gång hon stack nålen och drog tråden. Hua, efterbörd och stygn borde göras när man är sövd.
Efter förlossnigen ville dom att jag skulle duscha. Det gick inte! Dom fick hämta mig från toan och stödja mig ut till sängen igen. Blodtrycket var alldeles för högt och allt svartnade för mig.
Lite fika och vila erbjöds istället. Härligt och riktigt gott eftersom jag inte ätit sedan middagen på lördagen, dvs nästan 2 dagar sedan! Oskar sov i sin bbsäng medan vi fikade och blundade en stund. Under fikat hörde vi skrik från ett annat förlossningsrum, jag tackade gud att jag var färdig.
Ungefär 4 timmar senare blir vi flyttade till bb. Dit man åker vid komplikationer osv. Jaha, jag som skulle åka hem direkt. 3 dagar skulle jag få stanna, det blev 6 dagar (dom 6 dagarna har jag redan skrivit om) och fler lär det ha blivit om jag talade om hur jag egentlgen mådde och om jag inte tjatat så mkt om att få åka hem.
Jag skulle kunna skriva tre gånger så mkt mer om jag bara orkade. Men det här får räcka. Detaljer om hur irreterande robin var som spille choklad i fåtöljen och ville hålla min hand medan jag hade ont, hur tjatig skötersan var som frågade om det gick bra hela tiden osv, lämnar jag ute för der låter bara så otroligt fjantigt nu när man inte har ont och är less.Barnmorkan såg på mig att jag inte orkade med massa dalt så hon gullade inte, det uppskattar jag!
Skrev mest för min egen skull, men publicerar endå, utifall att någon vill läsa.
Sammanfattningsvis, det vad ingen höjdare att föda barn men det är värt allt i slutändan.
